Fyra platser vid Verum som inte är vad de ser ut att vara

En kväll i juli gick jag av fyra registrerade lämningar i skogarna kring Verum i norra Skåne. Alla fyra har en sak gemensamt: det man ser framför sig berättar en annan historia än den som faktiskt hände. En hög som verkar uråldrig och är från 1959. Ristningar som ser förhistoriska ut och är från 1940-talet. Ett valv man skulle kunna ta för en grav, där det låg potatis. Just därför tycker jag om den här trakten.

Smedlycke: ett torp och dess smedja

Första stoppet ser ut som ingenting alls: en glänta, gräs, gran runt omkring. Först när man sänker blicken mot marken blir det en planritning. Registret har här Smedlycke, en torplämning på 70 × 35 meter — alltså ett torp, inte en gård, byggt på arrenderad mark.

Husgrunden mäter 11 × 11 meter, och mitt på den västsydvästra långsidan sitter en kraftig spismursrest. Det är alltid där en sådan lämning blir konkret: skorstenen stod där man eldade och lagade mat, och den är oftast det sista som blir kvar av ett trähus.

Längst i norr, vid ett vägmöte, ligger ytterligare en kraftig grund — enligt registrets bedömning en smedja, delvis ingrävd i backsluttningen, med murrester en meter tjocka. Därav troligen namnet. Runt husgrunden avgränsar en enkel stenmur den forna inägomarken, ungefär 30 × 20 meter. Litet. Så stort var en familjs försörjning.

I skrift dyker platsen upp redan 1682, i tiondekommissionen, då stavat ”Smelöcke”.

Ungefär 250 meter längre bort har registret ytterligare en plats som jag inte tog mig till den kvällen och som inte har lämnat mig sedan dess: Korsabacken — ett offerkast utan synliga rester och ett minneskors av ek, 2,2 meter högt, ursprungligen rest på 1800-talet och utbytt sedan dess. Traditionen är bister: en man från Farstorps socken var på väg till eller från Skeinge kvarn med en säck säd när han anfölls av ollonsvin, som gick så hårt åt honom att han dog. En annan tradition säger att han slogs ihjäl av en fallande fura en stormig höstnatt. Två versioner av samma död — och ett kors som står högst upp på min lista till nästa gång.

Massgraven i Verum

Andra stoppet är det där det blir tyst. På en låg hög står en granitsten, 1,1 meter hög, tätt bevuxen med lavar. Inskriptionen går fortfarande bra att läsa:

MASSGRAV
PÅTRÄFFAD 1959
SANNOLIKT HÄRRÖRANDE
FRÅN SNAPPHANETIDEN

V. GÖINGE HEMBYGDSFÖRENING
RESTE STENEN

Vad som hände 1959 står i registret: graven påträffades vid grustäkt. En ytlig arkeologisk undersökning konstaterade en fyrsidig nedgrävning, cirka 2,5 × 2 meter, innehållande minst 5 individer. Där fanns också två bronshyskor — om vilka registret lakoniskt noterar att de dock inte tycks ha tagits tillvara. Efter undersökningen uppfördes högen över gravplatsen, 6 meter i diameter och 1 meter hög, och stenen restes mitt på den.

Det är kvällens första synvilla: högen ser ut som en gravhög ur förhistorien. Den är från 1959. Det är inte graven som är ung — det är förpackningen.

Och dateringen? Stenen säger själv sannolikt. Det är en hembygdsförenings bedömning, inte ett säkerställt fynd. Men den ligger nära till hands, för trakten har en historia som passar: efter freden i Roskilde 1658 gick Skåne från Danmark till Sverige, och under skånska kriget gjorde snapphanar motstånd mot det svenska styret här — friskyttar som bekämpades med stor hårdhet.

Hur nära det var visar Verums kyrka en dryg halvkilometer bort. Där hölls 1677 ett uppmanande tal på kyrkbacken, varpå flera bönder skrev under en trohetsförsäkran till Sveriges kung. Fem minuters promenad mellan en massgrav och platsen där man skrev under sin lojalitet.

En efterskrift som inte alls passar in och ändå är sann: i just den bykyrkan gifte sig den 6 juli 1971 Agnetha Fältskog och Björn Ulvaeus — två fjärdedelar av ABBA.

Ristningarna som ser äldre ut än de är

Några kilometer bort, i ett skogsparti, ligger ett 15-tal block med ristningar inom ett område på ungefär 30 × 20 meter. Mossa växer i fårorna, kanterna är mjuka, motiven känns ålderdomliga. Står man där tänker man osökt: det här måste vara gammalt.

Och det är precis här det lönar sig att läsa det finstilta. Lämningen är registrerad som ”Ristning, medeltid/historisk tid”. Det låter som en datering, men är det inte: det är lämningstypens namn, en kategori som omfattar ristningar vid gårdar, torp och fäbodar — från medeltid ända in i modern tid.

Själva beskeden står i beskrivningen, och den är tydlig: ”Sentida ristningar. Inom ett ca 30x20 m st område finns ett 15-tal ristningar i block, utförda under 1940-talet av Bernhard Hillerström.” Det bekräftas av den antikvariska bedömningen: platsen är övrig kulturhistorisk lämning, inte fornlämning — och fornlämning hade den varit endast om ristningarna kunde antas ha tillkommit före 1850.

Vem Bernhard Hillerström var har jag inte lyckats ta reda på. Han finns varken i konstnärslexikonen eller i regionala källor. Uppenbarligen någon härifrån som på 1940-talet ägnade tid åt att bearbeta stenar i skogen — bland annat, som fotot visar, med religiösa motiv. Ingenstans står något om bedrägeri; inget tyder på att han velat få något att framstå som gammalt. Tiden har skött det alldeles själv: åttio år av mossa och väder räcker för att färska ristningar ska se uråldriga ut.

Sjötorp: källaren från 1638

Sista stoppet ligger knappt hundra meter från ristningarna och är kvällens favorit.

Här låg Sjötorpets gamla tomt, en gårdstomt på ungefär 90 × 50 meter. I gräset avtecknar sig husgrunden, 22 × 7 meter, av stenar på 0,3–0,7 meter, återigen med en spismursrest. Äldsta skriftliga namnbelägg är enligt ortnamnsregistret år 1638.

I sydost står det egentliga skälet till att jag åkte hit. Registret nämner den i förbifarten som en ”kraftig jordkällare”. Det som sitter i sluttningen är en mörk ingång, infattad till vänster och höger av kallmur, överspänd av en tung sten med mossa och björkkvistar hängande över.

Och inne blir det tydligt vilket hantverk det var. Flata stenar lagda rent i skift, utan en droppe bruk, väggarna något indragna så att de bär varandra. Den står kvar i generationer, medan det av boningshuset intill bara finns en stenrad i gräset.

Alltså kvällens andra synvilla, och den vackraste: man står framför något som ser ut som en gravkammare — och befinner sig i en förrådskällare. Här låg potatis, rovor, inlagda saker, frostfritt på vintern och svalt på sommaren. Ingen kult, inga döda. Bara människor som måste ta sig igenom vintern.

Varför just sådana platser

Fyra lämningar på en kväll, och ingen av dem är skyltad. Ingen parkering, ingen led, ingen informationstavla. Den som går här ser en glänta, några stenar, en hög och ett hål i en sluttning.

Verktyget som gör det till en kväll full av historier är en karta som känner till punkterna. Det är vad jag använder PrimeMap-appen till: den visar torplämningar, minnesstenar, ristningar och gravar som egna nålar — med originalbeskrivningen från fornlämningsregistret, översatt till ditt språk. Och som ristningarna vid Verum visar lönar det sig att titta en gång till efteråt: en lämnings typnamn är inte samma sak som dess ålder.

Hur långt man kan komma står i historien intill: några kilometer söderut hittade jag ett träkors med bara tre bokstäver — och återfann i kyrkoboken flickan det står för. Även hon dog, liksom mannen vid Korsabacken, under ett fallande träd.

Hitta historierna på din egen tröskel

Över 680 000 arkeologiska platser, plus borgar, ruiner, minnesstenar och bortglömda platser i hela Europa — med beskrivningar på ditt språk. Gratis för iPhone & Android.

← Tillbaka till bloggen